Amazonas regnskogen i Bolivia!
För att ta sig från La Paz till Amazonas regnskog så måste man flyga. Så trotts mitt tillstånd tvingade jag mig upp på morgonen och iväg till flygplatsen. När det var dags för mig att gå på mitt flyg så säger dom att det kommer vara så mycket turbulens under flygningen så att dom inte kan ta med mitt bagage med samma flyg men att det skulle landa med ett annat flyg senare på eftermiddagen. Jag kände mig ganska lugn och klev på planet. Vad jag inte visste var att detta skulle bli min värsta flygresa på länge. Planet var väldigt litet, vi var kanske bara 40 passagerare. Det gjorde att planet inte kunde gå speciellt högt utan höll sig vid molnen. Alla har säkert känt att man får lite turbulens när man flyger igenom ett moln på vägen upp så var min flygresa i 50 min....
Senare på eftermiddagen åkte jag till flygbolagets kontor för att hämta min väska men den var inte där... Senare ikväll sa dom, men senare på kvällen var den fortfarande inte där! Dagen efter skulle jag åka ut i djungeln kl 8 på morgonen och vara utan civilisation i 3 dagar, PANIK!!! I mina ända kläder, långa svarta byxor och t-shirt sprang jag runt i 40 graden som en dåre mellan flygbolagets kontor och resebolagets kontor för att hitta en lösning. Efter mycket svett och tårar fick jag resebolagets att flytta fram tiden för upphämtning så att vi kunde åka till flygplatsen för att hämta min väska innan vi åkte till Amazonas. Jag fick även flygbolaget att inse att jag skulle bli sjukt arg, ledsen och förbannad om inte min väska var på första flyget till Rurenabaque dagen efter som dom lovat. Relativt närvös gick jag och la mig den kvällen, smutsig, svettig, Salmunellig och trött och bad till alla gudar som finns att jag inte skulle behöva åka till regnskogen utan extra ombyten, tvål,tandborste, bikini, handduk och allt allt annat...
Dagen efter åkte jag tillsammans med min trevliga grupp som bestod av sju britter och en amerikan till flygplatsen för att förhoppningsvis hämta upp min väska. När bussen med väskorna på äntligen körde in på flygplatsen lilla "parkeringsplats" ser jag den ligga på taket. Underbart! Äntligen släppte allt, jag behövde inte åka till djungeln utan packning, jag hade allt! Nu kan äventyret börja!
Vi körde in på en liten grusväg omringad av djungelskog och landskap där kor och hästar betade, nu var det bara framåt i tre timmar på en jätte guppig väg. Ju längre vi körde på vägen desto mer vatten började det bli och ju mer vatten det började bli desto mer djurskelett såg vi på vägen. Våran chaufför berättade att det är slutet av regn säsongen och landskapet är fullt av vatten och då finns det inte mat till alla djuren. Att passera 30, 40 skelett från djur på tre timmar och veta att dom dog av svält är ingen rolig upplevelse samtidigt passerar man kossor, hästar och getter som är nära döden. Jag började nästan gråta.
Såg en sengångare på vägen.
Efter den hemska bilfärden var det dags att hoppa på var båt vilket var en stor trä kanot typ och bege oss ut på floden i några timmar. På floden kan du se massor av olika djur, rosa delfiner, krokodiler, pirajjor, anacondor, apor och massa massa fåglar! Så under dom tre första timmarna på floden såg vi delfiner massa fåglar och en flock av Howler apor. Små snabba krabater som hoppar upp på båten och snor det du inte håller hårt i.
På kvällen var det dags för solnedgång och den var verkligen vacker. Vi hade dock blivit varnade om mycket mygg i skymningen så vi tog på oss långa byxor, långärmade tröjor och massa massa mygg medel och begav oss till en bar som fanns I närheten av vårt camp.
Efter att vi sätt solnedgången var det som att en hel svärm kom ut från djungeln och vattendraget och åt oss hela. Vi var panikslagna. Fort in i båten, fort hem, fort in i middagssalen, stäng dörren, vi är fria... Det var hemskt.
Efter middagen var det dags att gå ut i helvetet igen, för vi skulle leta krokodiler. Krokodiler är aktiva på natten, så vi lös på vattenytan med våra ficklampor och bara efter 10 minuter fick vi syn på en krokodil bara 5 meter från oss. Våran guide styrde båten mot honom tills han bara var 20 cm från våran lilla kanot. Vi blev vettskrämda så klart, han var ju iallafall 3 meter lång och kunde lätt ta ett litet skutt in i båten. Istället simmade han under den och försvann i mörkret. Guiden Cocko skratta men vi hade fått nog av döds upplevelser för den dagen och ville åka hem till tryggheten.
Dagen efter var det dags för ännu en döds upplevelse, vi skulle på anaconda jakt. För att hitta anacondor måste man gå med stövlar i ett knähögt träsk och leta, lite skrämmande för man vill ju inte trampa på en. Letandet i träsket gav inget resultat så vi åkte vidare till en liten ö där vi kunde fortsätta letandet uppe i träd och under stockar men allt vi hittade var orm skinn. Efter en timmas letande på ön fick vi äntligen napp, Cocko hittade en 2 m lång anaconda. Jakten var över. En 2 m lång anaconda är inget hot för en vuxen människa dom är stora nog att äta fåglar, kaniner, råttor mm. Men i Sydamerika finns det två kända incidenter där människor blivit uppätna av anacondor, men dom har varit ca 7, 8 m långa. Den största ormen dom hittat i området runt Rurrenabaque var 6 meter, så absolut stora människoätande ormar finns i området.
På eftermiddagen kom vi till den delen jag mest sätt fram emot med denna resan, vi skulle få simma med rosa delfiner. Man kunde se delfiner hela tiden på floden så efter en liten stund av letande hittade vi två lekfulla delfiner. Denna upplevelsen kunde kanske ha varit bättre. Jag lyckades inte klappa dom och inte fick man några bra bilder heller men det var iallafall roligt och spännande!
Vid solnedgången fiskade på pirajjor, jag har aldrig sätt pirajjor förut men nu vet jag att dom är små, snabba och har vassa tänder. Jag kan ju glädja min morfar genom att säga att jag fångade den första pirajjan och (förutom Cocko, guiden) flest pirajjor. Man fiskar dom precis som makrill, vilket jag gjort sedan barnsben. Dom engelska tjejerna frågade hur jag kunde fånga så många fiskar, då kunde jag stolt säga att jag var från den svenska kusten och fiskar varje sommar. Dom större fiskarna behöll vi för dom skulle kocken Carmen tillaga åt oss till middag. Pirajjans kött är vit och smakar jätte gott! Det finns inte så mycket kött på dom bara så mycket pill men lite mat.
Nästa morgon vaknade vi upp till regn, massa regn. Ni vet sånt där nedfall som man vet bara finns i regnskogen. Vi hade egentligen tänkt att åka ut med båten och bada med delfiner men istället blev det att hänga i hängmattorna och snacka strunt hela förmiddagen. Det var väldigt mysigt dock, gillar hela min grupp starkt! Eftersom att det regnade så fick vi ett trevligt besök, krokodilen Fredriko. Fredriko är en 2,5m välmatad krokodil hanne som är lat nog för att jaga som vanliga krokodiler och besöker därför turisterna vid jämna mellanrum för att få sig en matbit. Våran guide Cocko är förmodligen den bästa guiden på jorden dock. När vi hittade anacondan blev han ledsen när turisterna i andra grupper insisterade på att hålla ormen och klämde den extra hårt om halsen. Nu ville han inte mata Fredriko eftersom att han tycker att även ifall vi som turister reser in i regnskogen ska djur och natur bevaras som den alltid har varit! Hejja Cocko!!
Efter lunch var det dags att ta båten tillbaka till fastlandet där vi skulle möta upp våra 4WD bilar och bege oss tillbaka till Rurrenabaque. Dom dök aldrig upp dock....... På grund av att det regnat så mycket så har vägen som en gång fanns förvandlats till en lerpöl. Så bilarna som skulle köra nya turister till pampas området hade fastnat bakom en lastbil som satt helfast i leran. Så efter 3 timmars väntan med mer prat, kortspel och massa massa twix och snickers kom äntligen vår kära bil. Istället för 3 timmar hade det tagit den nya gruppen 6 timmar.. Vad vi inte visste var att för oss skulle det ta längre tid. Kl. 5 påbörjade vi får resa tillbaka till Rurrenabaque. Samma tid som vi egentligen skulle vara framme. I början när våran bil fastnade i leran tänkte jag för mig själv, hur F.A.N ska vi lyckas ta oss till Rurrenabaque men varje gång lyckades våran UNDERBARA chaufför rädda oss ur leran. Han och dom andra chaufförerna sprang runt som galningar för att hitta stenar och stockar för att lägga under hjulen. Ibland samlades dom runt bilen som fastnat för att hjälpas åt att putta upp bilen ut leran! För att uppmuntra vår kära chaufför som jobbat många timmar utan mat och rast gav vi honom oreos kakor med jämna mellanrum. När vi varit ute på vägen i 6 timmar och bara var en mil från Rurrenabaque trodde vi att det var kört för våran del och att vi behövde sova i bilen. På vägen stod det två övergivna lastbilar som hade fastnat i leran. Lastbilschaufförerna hade förmodligen insätt att det var kört och övergivit sina fordon för att sedan promenera in till Rurrenabaque. Problemet var att den ena hade fastnat först och sedan hade den andra försökt att köra om och fastnat den med... Så det fanns ingen plats för våra bilar att passera.... Men våra chaufförer vägrade ge upp och gick ut i skogen med yxor, knivar, hammare ja allt dom kunde hitta och skapade en väg runt lastbilarna i skogen! Kl. 00.30 7 timmar och 30 minuter efter att vi påbörjade resan var vi framme i Rurrenabaque, hungriga, trötta men lättade att vi kunde sova i en säng och inte en bil. Många tack till vår grymma chaufför, vi dricksade honom väl och hoppas att hans fru hade middag till honom när han väl kom hem 17 timmar efter det att han börjat sin arbetsdag.
Dagen efter åkte jag tillbaka till la paz igen! Amazonas var en grym upplevelse. Men jag tror att jag var väldigt lyckligt lottad som fick en grym guide som i stort sätt var född i djungeln och var amazonas Tarzan. Han kunde locka till sig djuren med läten och ibland förstod jag inte hur han kunde hitta alla aporna i trädkronorna. Jag hade också tur att få en mycket bra grupp med ännu en gång bara engelsktalade personer!
Puss och kram
La Paz!!
Nu har jag precis befunnit mig en vecka i Bolivias "vad många tror huvudstad" La Paz. Jag tänker inte ge mig in på det där med vilken stad som är Bolivias huvudstad, vissa sägen Sucre andra sägen La Paz. Beror nog mycket på vem du frågar... Iallafall La paz är en mycket vacker stad som ligger i en håla omringad av berg. Enligt Google är La Paz världens mest högtbelägna stad på 3640m, men jag vet inte eftersom att Potosi i Bolivia ligger på 5100, men Potosi kanske inte räknas som stad. I la Paz checkade jag in på hostelet loki igen, samma kedja som jag bott på i salta och mötte upp med Niklas.
Samma dag som jag kom till loki träffade jag Tom som jobbade som aktivitets ansvarig på loki. Han började prata om en tur dom skulle ha dagen där på. Han började med att säga order öl, ja öl är ju gott sa jag, gratis öl i 7 timmar med BBQ för 200 kr, intressant sa jag, och dom har valpar sa tom.... Jag var såld och nästa dag åkte jag och Niklas på beer and puppy tour. För att komma till öl bryggeriet åkte vi ut ur la paz och ner i en liten dal där det fanns en liten by. Öl bryggeriet heter Saya och drivs av två kompisar som båda kommer från Bolivia. Först fick vi smaka ljus öl, sedan mörk och sist en som inte var "färdig bryggd" än. Så hela dagen var bara ljuvlig. Vi myste med valpar, käkade grillat och drack massor med öl. Vi hade en drink lek som hette "vad valpen än gör så dricker man" vi satte oss i en ring och la valparna i mitten. Om valpen går mot dig så dricker du, om valpen somnar, skäller eller kissar så dricker alla. Sötaste drinking leken jag någonsin spelat.
Ett par dagar senare mötte jag upp
Märit, som lämnat sin lägenhet och hennes jobb i Mendoza för att fortsätta resa. Tillsammans gick vi runt på stan och handlade varma kläder och souvenirer på marknaderna i La Paz
8 april = min födelsedag. Idag var det ingen vanlig dag för idag var det min födelsedag, hurra, hurra, hurra! Dagen började med att vakna tidigt för att äta frukost, efter frukost begav vi oss upp i bergen för idag skulle vi göra något som både jag och Märit älskar, rida. I gruppen var det bara jag Märit och en till svensk tjej som också var ridvan så det var en perfekt grupp och vår guide var super skön. Tillsammans skulle vi rida upp i berget devils tooth, därifrån kunde vi få se en bra utsikt över hela staden och berget var jätte fint. Att gå ända upp till toppen och tillbaka igen tog 4h och vi fick galoppera jätte mycket. Super kul!
Efter ridningen åkte vi tillbaka till hostelet och gjorde oss färdiga för middag och tillsammans med Niklas, en dansk, en belgare och 3 kompisar som jobbade på hostelet gick vi ut och åt middag. Självklart, steak med rödvin! Efter middagen var det dags för fest! Föst på hostelet sen på nattklubb... Dröm födelsedagen!
Dagen efter var förmodligen en av dom värsta i mitt liv dock.... 2 dagar tidigare hade jag käkat kyckling på ett gatustånd och denna kycklingen började nu ta ut sin rätt. Självklart hade jag känt av detta tidigare men ignorerat det och tagit lite tabletter. Choff över tänkte jag, men icke sa Nicke.. Denna kyckling innehöll vist salmonella och medan jag ignorerat min magont hade bakterien växt sig större och större. Så förmiddagen spenderades sängliggande i kramper och illamående. Tillslut fick jag uppsöka en doktor som gav mig svaret jag fruktade.. Du har salmonella. Så nu var det en vecka på antibiotika och vegetarian som gällde för Johanna....
Dagen efter satt jag sjuk och slö på ett flygplan till Rurrenabaque som ligger nordöst, nära gränsen till Brasilien. Här ska jag utforska en liten del av den massiva regnskogen Amazonas! Niklas är kvar i La Paz vi möts upp igen så fort jag kommer tillbaka.
Nästa inlägg är om Amazonas! Yey!!
Puss och kram!
Sucre!
Efter att jag varit i den argentinska staden Salta så åkte jag tillbaka till Bolivia för att börja mitt resande där. Första stop blev staden Sucre. Sucre är en liten mysig stad med bara 200 000 invånare men ändå säger några att detta är Bolivias huvudstad.
Dom första två dagarna i Sucre var lugna och underbara. Varje morgon käkade jag frukost på ett café med europeisk ägare så jag kunde äntligen få riktigt kaffe (alltså inte kaffe som redan innehöll massa mjölk och socker). Jag följde med två belgiska killar som jag träffat på hostelet upp till en utkikspungt där man kunde se nästan hela staden. Där träffade jag Aína och Thommy från min saltflats tur. Tillsammans med dom två belgiska killarna gick vi alla till ett steak house senare på kvällen och käkade steak och drack rödvin.
När jag trodde att min trevliga vistelse i Sucre var över började motgångarna..... I Bolivia finns det många gruvarbetare som arbetar hårt för sitt levnadsbröd. Deras arbetstillstånd är den värsta som människorna i Bolivia förmodligen kan ha. Bolivia är Sydamerikas fattigaste land så det är självklart att människorna här absolut inte har det bra och då har gruvarbetarna det förmodligen värst. Unga pojkar börjar arbeta i gruvorna för att det är det ända jobb dom kan få, dom tvingas arbeta 12h per dag förutom på fredagar då jobbar dom 24h annars får dom inte åka hem under helgen. Arbetssäkerheten är inte bra, så många dör av explosioner, ras och liknande. Men klarar man sig tills man är 40 så ligger medellivslängden på 40, 45 år för gruvarbetarna. Så dom dör efter 25, 30 års arbete utan att få gå i pension eller uppleva sina barns barn. Som om inte det vore nog så är depressionen super hög så alla gruvarbetare jobbar fulla med munnen full av koka löv. Jag tycker fruktansvärt synd om alla gruvarbetare här och tycker att regeringen ska ändra på arbetsvillkoren. Det tyckte gruvarbetarna också och började därför strejka. Dom spärrade av alla vägar och tog krutet från gruvorna och hota regeringen att spränga hela vägen i lufter om dom inte ändrade villkoren. Detta påverkade tyvärr alla bussar till och från Sucre och jag var HELT fast i Sucre tillsammans med 100 andra backpackers. I tre dagar gick jag till busstationen och det ända dom sa till mig var att bussarna inte gick den dagen men att dom skulle gå dagen efter. Dagen efter, samma sak. Jag mejlade mitt resebolag bamba experience, dom meddelade mig om att regeringen har "fört en dialog" med gruvarbetarna, men att gruvarbetarna valt att supa sig fulla istället. Japp, allt var kaos!! Nu i efterhand har jag hört backpackers som tagit taxi till roadblocken, alltså där gruvarbetarna blockerat vägen. Bett gruvarbetarna att få passera, hittat en taxi till nästa roadblock, bett om att passera osv. En tjej hade varit tvungen att gå 1,5h mellan road blocken för att det inte fanns taxi. Japp, ännu en gång, kaos... jag fick efter många om och men tag på en flygbiljett till la Paz men fastnade i Sucre fyra dagar längre än väntat.
Puss och kram!