Cotopaxi i Ecuador!
Efter att ha kommit tillbaka till Quito efter en vecka i paradiset Galapagos var det tyvärr dags för mig och Märit att separeras... Jag hade bara en vecka kvar i Sydamerika medan Märit hade en månad på sig att utforska Colombia. Från en början så visste jag inte riktigt hur jag skulle tillbringa min sista vecka. Jag hade mycket kvar i Ecuador att uppleva men på något sätt hade pusten gått ur mig liksom och nu var jag dessutom ensam igen. Tillslut fick jag veta att ägaren till hostelet jag bodde på också hade ett hostel i den lilla bergsbyn Cotopaxi. Cotopaxi är i skälva verket namnet på världens högsta fortfarande aktiva vulkan och byn Cotopaxi ligget precis vid den mäktiga vulkanens fötter och har därför fått samma namn. perfekt tänkte jag! Här kan jag njuta min sista tid i Sydamerika med att läsa min bok i en hängmatta och bara njuta av lugnet och utsikten. Här fanns även häst ridning så det kunde jag ju roa mig med en dag också.
Hostelet i Cotopaxi är ett av dom bättre jag vart på! Det ligger lååångt bort från civilisation så man får betala 30$ om dagen så får man boende och mat. Dagarna ägnas åt att vandra, rida eller bara njuta av tillvaron, kvällen består av gemensam middag, bad i bad tunna och kortspel. Miljön här är verkligen avslappnad och människorna på hostelet blir som din familj!
Min vistelse i Cotopaxi skulle inte riktigt bli som jag trott att den skulle bli och istället för att bli en avslappnad vila vecka blev den en av dom fysiskt jobbigaste veckorna som jag någonsin genomlidit. Hur? Jo, redan första dagen jag kom berättade hostel personalen om att man kan bestiga vulkanen Cotopaxi. Att det tar tid och är svårt men att jag skulle ju vara där en vecka och hade absolut tid till det. Jag kunde verkligen inte släppa tanken på att kanske bestiga VÄRLDENS HÖGSTA AKTIVA VULKAN!! Samma dag träffade jag holländaren Joseline som också hade börjat leka med tanken. Tillsammans gav vi oss dagen efter iväg till vulkanen Iljanesa, en icke aktiv vulkan på enbart 5085m ovanför vatten ytan. Vi tänkte att det var en bra övning inför Cotopaxi.
Bilder från Iljanesa.
Promenaden upp till toppen av Iljanesa gick susen och samma eftermiddag bokade vi guiden Diego till bestigningen av Cotopaxi som skulle ske två dagar senare.
De två dagarna bestod av lite promenader, lite ridning och mycket vila!
Bilder från promenaderna och ridningen.
Sedan var det dags för den stora dagen. Nästan hela vägen upp till toppen består av glaciär så för att minska lavin risken så klättrar man på natten. Så sent på kvällen efter middagen blev vi upphämtade och körda till Cotopaxi med vår guide.
Första biten av klättringen var relativt lätt. Vi vandra i en relativt lätt vinkel upp mot toppen och underlager bestod än så länge bara av grus men ju högre upp vi kom desto mer snö såg man och ca. 2 timmar senare var set dags för glaciärsklättring. Vi tog på oss piggar på fötterna och satte fast oss med snöre i varandra för att om en skulle falla så skulle förhoppningsvis dom andra vara starka nog för att hålla uppe den som föll. I handen hade vi också en isyxa som vi kunde dra upp oss själva med. Glaciärsklättingen var förjävlig! Vi vandrade sakta och tysta uppför vulkanen, man försökte fokusera på sina egna problem. Sin klättrings teknik eller sin andning och på något sätt så gick timma efter timma. Det var bläck svart, allt jag såg var det min pannlampa fick mig att se, bara några meter framför mig. Jag kunde se min guide Diego som var en meter framför mig, för honom var detta hundrade något gången han besteg vulkanen. Bakom mig kämpade Joseline, redan 2 eller 3 timmar innan toppen började hon få höjdsjuka. Hennes huvud dunkade och hon kunde inte få i sig något av den chokladen hon fått med. Vi båda visste att om hon antingen spyr eller svimmar så är detta över, så jag kunde verkligen se henne kämpa på utan att klaga. Bara några meter under oss kunde vi se ljusen från en grupp på 4 personer som vandrade på. När vi bara var 200 meter från toppen kunde vi se att den gruppen vände om och gick tillbaka. Paniken växte i mig. Jag tänkte inte vända om bara 200 m från toppen! Aldrig i livet!! När det var 60m kvar till toppen hade jag ingen kraft kvar i kroppen alls! Jag kunde knappt stå på mina ben! Men min envishet fick mig att lyckas röra mig 40m till. Dom 40m bestod bara av skalle ingen styrka, för det hade jag inget kvar. 20m från toppen ramlade jag ner på knä i snön, mina ben skakade och jag var relativt säker på att jag inte ens kunde stå på dom längre. Diego gjorde sitt bästa för att pepptalka mig till att ställa mig upp. Johanna det är bara 20m kvar!! Ställ dig upp!! Tillslut lyckades jag ställa mig på mina ben och sa åt mig själv att dom fucking meterna skulle jag banne mig gå! Ett steg senare var jag dock påväg ner i snön igen.. Diegos nya teknik var då att för varje steg han tog så rykte han till hårt i snöret som var fastbunden i min midja. Ryckningen fick mig att hoppa ett steg framåt och tillät mig inte att falla ihop. Tekniken funkade och på ett nafs var jag tillslut uppe på TOPPEN!!! Allt slog mig på samma gång, jag hade syrebrist och kunde inte hämta andningen. Lyckan över att jag hade klarat det fick mig också att börja gråta. Jag som knappt hade hunnit fatta andningen fick nu pågrund av lipandet ingen luft alls! Diego förstod detta och han tillsammans med en annan Guide fick nu tillbringa en minut eller två med att försöka få mig att kunna börja andas. När det äntligen var över och jag kunde andas på riktigt kunde jag äntligen tillsammans med Joseline ta in skönheten av denna vackra vulkan och utsikten på landskapen som omringade, helt otroligt! Sedan kunde jag vandra ner från vulkanen otroligt stolt!
Bilder från Cotopaxi.
Cotopaxi är 5897m högt. Det är den högsta höjden jag varit på än så länge. Enbart 50% av alla dom människor som varje åt försöker bestiga vulkanen lyckas och dom som tyvärr måste återvända återvänder nästan alltid pågrund av att dom fått höjdsjuka. Att utföra fysisk aktivitet på denna höjden får dig att må fruktansvärt dåligt och tillslut svimmar du och spyr om du inte går ner några 1000m. Jag har efter min Sydamerika resa och många vandringar i alperna förstått att höjden inte påverkar mig. Huvudverk på sin topp liksom, jag är lyckligt lottad. Så för mig bar bestigningen enbart en fysisk utmaning och jag är så glad att jag gjorde det. Men jag kommer aldrig göra det igen! Never ever!
Det var allt för denna resa och den otroliga kontinenten Sydamerika ❤️❤️❤️
Galapagos öarna!!
Både jag och Märit var sjukt sugna på att åka till galapagos öarna, men jag trodde verkligen inte att jag skylla ha råd till det. Men jag och Märit lyckades göra en liten budjet resa till galapagos. Vad vi gjorde var att vi bokade sista minuten flygbiljetter tur och retur för bara 2500 kr vilket är sjukt billigt. Sedan bestämde vi oss för att boka boende och aktiviteter på plats för att förhoppningsvis få bättre pris på det med.
Galapagos består av jätte många öar, men vi valde att bara besöka två av dom. Första stopp, santa cruze, vilket är en av de största öarna. Vi landade på flygplatsen som ligger längst åt norr på ön och samhället ligger längst söderut så det var två timmars bussresa som väntade. På bussen hittade vi svensken Johan som vi började prata med. Johan hade lämnat Sverige bara två dagar tidigare så han berättade om vädret, skandaler och nyheter, men det bästa av allt var att Johan hade med sig en påse med blandgodis! Nu efter mina långa resor till andra delar av världen så vet jag att vi i Sverige har VÄRLDENS bästa godis! när vi kom fram till staden på ön santa cruze var det dags för mig och Märit att försöka få tag på ett boende, men det var lättare sagt än gjort och ett tag ångrade vi nog att vi inte beställt boende innan. Men efter ett tag fick vi tag på ett super bra boende hos en äldre man som gav oss ett rum och lät oss låna hans kök, för att få ner kostnaderna lite hade vi nämligen med oss mat från fastlandet som vi kunde tillaga. På galapagos har man ingen tid att förlora så på kvällen åkte jag, Märit och Johan på upptäcksfärd till reservatet El Chato. El Chato är ett reservat där dom otroliga sköldpaddorna giant turtle kan gå runt fritt och skyddade från faror. När jätte sköldpaddorna är bebisar är dom bara 5 cm långa och väger bara några gram men ju äldre dom blir ju större blir dom. Den äldsta jätte sköldpaddan som man känner till var lonesome George som föddes 1910 och dog 2012, George vägde 400 kg. Vi såg jätte många sköldpaddor i reservatet minstingen är bara 25 år medan dom två lite större är hela 50-75 år.
Dag två gick vi på en väldigt lång promenad till tortuga bay. Tortuga bay är en av dom större vita stränderna som finns på galapagos. Man kan inte direkt bada här för strömmarna är för starka men man har stor chans att få se olika djur som rockor, hajar, marin iguanas och olika fåglar. Vi såg endast marin iguanas. Marin iguanas är en av mina personliga favoriter av dom många djur arterna som man kan hitta bara på galapagos öarna. Det är en stor ödla som bor på land men äter alger från havet, altså är det den ända ödlan som kan vistas i havsvatten.
Den tredje dagen åkte vi till nästa ö, san Cristobal. Samhället på san Cristobal var lite mindre än samhället på santa cruze, så det var lätt för oss att hitta boende. Så fort vi gick av båten så fick vi napp, en medelålders man ville hyra ut sin lägenhet till oss för en relativt billig summa så vi tackade glatt ja. Ett par dagar tidigare hade vi träffat det svenska paret Moa och Robin som hade berättat om en strand på san Cristobal som hette la loberia beach. Enligt dom var stranden verkligen värd att besöka så vi spenderade resten av eftermiddagen där. Moa och Robin hade absolut rätt om stranden la loberia och än idag är det den upplevelsen från galapagos som jag kommer ihåg starkast. På stranden bodde en koloni med sjölejon som var såpass vana vid människor att man kunde vara bara 1 m från dom utan att dom brydde sig. Man kunde även snorkla där och se hur snabbt och smidigt dom rörde sig i vattnet. Vi hade också turen att se många havssköldpaddor på stranden så verkligen timmen upp . På eftermiddagen så var jag under ett tillfälle ensam i vattnet då en ung, ensam och lekfull sjölejons hona började leka med mig. Jag blev helt vettskrämd! Hon cirkulerade runt mig och försökte ibland bita mig i tårna. Dagen efter när jag visade en film på hennes beteende för min dykar guide berättade han för mig att hon bara ville leka och att sjölejon är som hundvalpar. Så hon ville bara nafsa lite.
Så andra dagen på san Cristobal så åkte jag och Märit på en båtutflykt. Jag gjorde två dyk vid dyk platsen kickers rock och Märit snorklad. Det var ett fint dyk, jag såg bland annat så kallade örnrocka.
Sista dagen på san Cristobal bestämde vi oss för att åka tillbaka till la loberia stranden för att vi helt enkelt tyckte att den var så sjukt bra! Senare på eftermiddagen åkte vi tillbaka till santa cruze igen och åt middag med Moa, Robin och Johan.
Dagen efter bestämde sig Märit och jag för att åka på ytterligare en båttur till ön santa fee. Santa fee är en väldigt liten ö som ingen bor på men det finns många fina dykar ställen utanför ön. Det var en mysig dag men bad, snorkling och fiskning. På just denna båt hittade även Märit sin nuvarande pojkvän Tomer, love in first sight!
Vår näst sista dag på galapagos var det dags för Gordon rocks, dyk platsen på galapagos som är känt över typ hela världen! Yey! Vi hade sån tur att vi hittade en båt som erbjöd ett dyk vid Gordon rocks för mig och ett så kallat Discovery dive för Märit. Dyket Blev absolut precis vad jag hade tänkt mig, jag såg ett stim av hammarhaj, Eagle ray, havssköldpadda och mycket, mycket mer.
Den kvällen gick jag Moa och Robin och käkade på fiskmatknaden, det var hur gott som helst! Men dagen efter var det tyvärr dags för oss att lämna paradis öarna galapagos. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte till galapagos, det var verkligen något annat än det vanliga. Galapagos national park och marin reserve försöker dra ner på turismen på galapagos eftersom att naturreservatet börjar förstöras. Så snart kommer det inte gå att göra budjet resor till galapagos mer och man kommer inte kunna vistas på öarna utan en personlig guide. Vilket är både bra och dåligt antar jag, för galapagos är verkligen för vackert för att förstöras men backpackers kommer inte kunna besöka galapagos i fortsättningen om dom ändrar reglerna.. :(
Puss och kram