Cotopaxi i Ecuador!
Efter att ha kommit tillbaka till Quito efter en vecka i paradiset Galapagos var det tyvärr dags för mig och Märit att separeras... Jag hade bara en vecka kvar i Sydamerika medan Märit hade en månad på sig att utforska Colombia. Från en början så visste jag inte riktigt hur jag skulle tillbringa min sista vecka. Jag hade mycket kvar i Ecuador att uppleva men på något sätt hade pusten gått ur mig liksom och nu var jag dessutom ensam igen. Tillslut fick jag veta att ägaren till hostelet jag bodde på också hade ett hostel i den lilla bergsbyn Cotopaxi. Cotopaxi är i skälva verket namnet på världens högsta fortfarande aktiva vulkan och byn Cotopaxi ligget precis vid den mäktiga vulkanens fötter och har därför fått samma namn. perfekt tänkte jag! Här kan jag njuta min sista tid i Sydamerika med att läsa min bok i en hängmatta och bara njuta av lugnet och utsikten. Här fanns även häst ridning så det kunde jag ju roa mig med en dag också.
Hostelet i Cotopaxi är ett av dom bättre jag vart på! Det ligger lååångt bort från civilisation så man får betala 30$ om dagen så får man boende och mat. Dagarna ägnas åt att vandra, rida eller bara njuta av tillvaron, kvällen består av gemensam middag, bad i bad tunna och kortspel. Miljön här är verkligen avslappnad och människorna på hostelet blir som din familj!
Min vistelse i Cotopaxi skulle inte riktigt bli som jag trott att den skulle bli och istället för att bli en avslappnad vila vecka blev den en av dom fysiskt jobbigaste veckorna som jag någonsin genomlidit. Hur? Jo, redan första dagen jag kom berättade hostel personalen om att man kan bestiga vulkanen Cotopaxi. Att det tar tid och är svårt men att jag skulle ju vara där en vecka och hade absolut tid till det. Jag kunde verkligen inte släppa tanken på att kanske bestiga VÄRLDENS HÖGSTA AKTIVA VULKAN!! Samma dag träffade jag holländaren Joseline som också hade börjat leka med tanken. Tillsammans gav vi oss dagen efter iväg till vulkanen Iljanesa, en icke aktiv vulkan på enbart 5085m ovanför vatten ytan. Vi tänkte att det var en bra övning inför Cotopaxi.
Bilder från Iljanesa.
Promenaden upp till toppen av Iljanesa gick susen och samma eftermiddag bokade vi guiden Diego till bestigningen av Cotopaxi som skulle ske två dagar senare.
De två dagarna bestod av lite promenader, lite ridning och mycket vila!
Bilder från promenaderna och ridningen.
Sedan var det dags för den stora dagen. Nästan hela vägen upp till toppen består av glaciär så för att minska lavin risken så klättrar man på natten. Så sent på kvällen efter middagen blev vi upphämtade och körda till Cotopaxi med vår guide.
Första biten av klättringen var relativt lätt. Vi vandra i en relativt lätt vinkel upp mot toppen och underlager bestod än så länge bara av grus men ju högre upp vi kom desto mer snö såg man och ca. 2 timmar senare var set dags för glaciärsklättring. Vi tog på oss piggar på fötterna och satte fast oss med snöre i varandra för att om en skulle falla så skulle förhoppningsvis dom andra vara starka nog för att hålla uppe den som föll. I handen hade vi också en isyxa som vi kunde dra upp oss själva med. Glaciärsklättingen var förjävlig! Vi vandrade sakta och tysta uppför vulkanen, man försökte fokusera på sina egna problem. Sin klättrings teknik eller sin andning och på något sätt så gick timma efter timma. Det var bläck svart, allt jag såg var det min pannlampa fick mig att se, bara några meter framför mig. Jag kunde se min guide Diego som var en meter framför mig, för honom var detta hundrade något gången han besteg vulkanen. Bakom mig kämpade Joseline, redan 2 eller 3 timmar innan toppen började hon få höjdsjuka. Hennes huvud dunkade och hon kunde inte få i sig något av den chokladen hon fått med. Vi båda visste att om hon antingen spyr eller svimmar så är detta över, så jag kunde verkligen se henne kämpa på utan att klaga. Bara några meter under oss kunde vi se ljusen från en grupp på 4 personer som vandrade på. När vi bara var 200 meter från toppen kunde vi se att den gruppen vände om och gick tillbaka. Paniken växte i mig. Jag tänkte inte vända om bara 200 m från toppen! Aldrig i livet!! När det var 60m kvar till toppen hade jag ingen kraft kvar i kroppen alls! Jag kunde knappt stå på mina ben! Men min envishet fick mig att lyckas röra mig 40m till. Dom 40m bestod bara av skalle ingen styrka, för det hade jag inget kvar. 20m från toppen ramlade jag ner på knä i snön, mina ben skakade och jag var relativt säker på att jag inte ens kunde stå på dom längre. Diego gjorde sitt bästa för att pepptalka mig till att ställa mig upp. Johanna det är bara 20m kvar!! Ställ dig upp!! Tillslut lyckades jag ställa mig på mina ben och sa åt mig själv att dom fucking meterna skulle jag banne mig gå! Ett steg senare var jag dock påväg ner i snön igen.. Diegos nya teknik var då att för varje steg han tog så rykte han till hårt i snöret som var fastbunden i min midja. Ryckningen fick mig att hoppa ett steg framåt och tillät mig inte att falla ihop. Tekniken funkade och på ett nafs var jag tillslut uppe på TOPPEN!!! Allt slog mig på samma gång, jag hade syrebrist och kunde inte hämta andningen. Lyckan över att jag hade klarat det fick mig också att börja gråta. Jag som knappt hade hunnit fatta andningen fick nu pågrund av lipandet ingen luft alls! Diego förstod detta och han tillsammans med en annan Guide fick nu tillbringa en minut eller två med att försöka få mig att kunna börja andas. När det äntligen var över och jag kunde andas på riktigt kunde jag äntligen tillsammans med Joseline ta in skönheten av denna vackra vulkan och utsikten på landskapen som omringade, helt otroligt! Sedan kunde jag vandra ner från vulkanen otroligt stolt!
Bilder från Cotopaxi.
Cotopaxi är 5897m högt. Det är den högsta höjden jag varit på än så länge. Enbart 50% av alla dom människor som varje åt försöker bestiga vulkanen lyckas och dom som tyvärr måste återvända återvänder nästan alltid pågrund av att dom fått höjdsjuka. Att utföra fysisk aktivitet på denna höjden får dig att må fruktansvärt dåligt och tillslut svimmar du och spyr om du inte går ner några 1000m. Jag har efter min Sydamerika resa och många vandringar i alperna förstått att höjden inte påverkar mig. Huvudverk på sin topp liksom, jag är lyckligt lottad. Så för mig bar bestigningen enbart en fysisk utmaning och jag är så glad att jag gjorde det. Men jag kommer aldrig göra det igen! Never ever!
Det var allt för denna resa och den otroliga kontinenten Sydamerika ❤️❤️❤️
Kommentarer
Trackback