jomimas

Efter att ha kommit tillbaka till Quito efter en vecka i paradiset Galapagos var det tyvärr dags för mig och Märit att separeras... Jag hade bara en vecka kvar i Sydamerika medan Märit hade en månad på sig att utforska Colombia. Från en början så visste jag inte riktigt hur jag skulle tillbringa min sista vecka. Jag hade mycket kvar i Ecuador att uppleva men på något sätt hade pusten gått ur mig liksom och nu var jag dessutom ensam igen. Tillslut fick jag veta att ägaren till hostelet jag bodde på också hade ett hostel i den lilla bergsbyn Cotopaxi. Cotopaxi är i skälva verket namnet på världens högsta fortfarande aktiva vulkan och byn Cotopaxi ligget precis vid den mäktiga vulkanens fötter och har därför fått samma namn. perfekt tänkte jag! Här kan jag njuta min sista tid i Sydamerika med att läsa min bok i en hängmatta och bara njuta av lugnet och utsikten. Här fanns även häst ridning så det kunde jag ju roa mig med en dag också. Hostelet i Cotopaxi är ett av dom bättre jag vart på! Det ligger lååångt bort från civilisation så man får betala 30$ om dagen så får man boende och mat. Dagarna ägnas åt att vandra, rida eller bara njuta av tillvaron, kvällen består av gemensam middag, bad i bad tunna och kortspel. Miljön här är verkligen avslappnad och människorna på hostelet blir som din familj! Min vistelse i Cotopaxi skulle inte riktigt bli som jag trott att den skulle bli och istället för att bli en avslappnad vila vecka blev den en av dom fysiskt jobbigaste veckorna som jag någonsin genomlidit. Hur? Jo, redan första dagen jag kom berättade hostel personalen om att man kan bestiga vulkanen Cotopaxi. Att det tar tid och är svårt men att jag skulle ju vara där en vecka och hade absolut tid till det. Jag kunde verkligen inte släppa tanken på att kanske bestiga VÄRLDENS HÖGSTA AKTIVA VULKAN!! Samma dag träffade jag holländaren Joseline som också hade börjat leka med tanken. Tillsammans gav vi oss dagen efter iväg till vulkanen Iljanesa, en icke aktiv vulkan på enbart 5085m ovanför vatten ytan. Vi tänkte att det var en bra övning inför Cotopaxi. Bilder från Iljanesa. Promenaden upp till toppen av Iljanesa gick susen och samma eftermiddag bokade vi guiden Diego till bestigningen av Cotopaxi som skulle ske två dagar senare. De två dagarna bestod av lite promenader, lite ridning och mycket vila! Bilder från promenaderna och ridningen. Sedan var det dags för den stora dagen. Nästan hela vägen upp till toppen består av glaciär så för att minska lavin risken så klättrar man på natten. Så sent på kvällen efter middagen blev vi upphämtade och körda till Cotopaxi med vår guide. Första biten av klättringen var relativt lätt. Vi vandra i en relativt lätt vinkel upp mot toppen och underlager bestod än så länge bara av grus men ju högre upp vi kom desto mer snö såg man och ca. 2 timmar senare var set dags för glaciärsklättring. Vi tog på oss piggar på fötterna och satte fast oss med snöre i varandra för att om en skulle falla så skulle förhoppningsvis dom andra vara starka nog för att hålla uppe den som föll. I handen hade vi också en isyxa som vi kunde dra upp oss själva med. Glaciärsklättingen var förjävlig! Vi vandrade sakta och tysta uppför vulkanen, man försökte fokusera på sina egna problem. Sin klättrings teknik eller sin andning och på något sätt så gick timma efter timma. Det var bläck svart, allt jag såg var det min pannlampa fick mig att se, bara några meter framför mig. Jag kunde se min guide Diego som var en meter framför mig, för honom var detta hundrade något gången han besteg vulkanen. Bakom mig kämpade Joseline, redan 2 eller 3 timmar innan toppen började hon få höjdsjuka. Hennes huvud dunkade och hon kunde inte få i sig något av den chokladen hon fått med. Vi båda visste att om hon antingen spyr eller svimmar så är detta över, så jag kunde verkligen se henne kämpa på utan att klaga. Bara några meter under oss kunde vi se ljusen från en grupp på 4 personer som vandrade på. När vi bara var 200 meter från toppen kunde vi se att den gruppen vände om och gick tillbaka. Paniken växte i mig. Jag tänkte inte vända om bara 200 m från toppen! Aldrig i livet!! När det var 60m kvar till toppen hade jag ingen kraft kvar i kroppen alls! Jag kunde knappt stå på mina ben! Men min envishet fick mig att lyckas röra mig 40m till. Dom 40m bestod bara av skalle ingen styrka, för det hade jag inget kvar. 20m från toppen ramlade jag ner på knä i snön, mina ben skakade och jag var relativt säker på att jag inte ens kunde stå på dom längre. Diego gjorde sitt bästa för att pepptalka mig till att ställa mig upp. Johanna det är bara 20m kvar!! Ställ dig upp!! Tillslut lyckades jag ställa mig på mina ben och sa åt mig själv att dom fucking meterna skulle jag banne mig gå! Ett steg senare var jag dock påväg ner i snön igen.. Diegos nya teknik var då att för varje steg han tog så rykte han till hårt i snöret som var fastbunden i min midja. Ryckningen fick mig att hoppa ett steg framåt och tillät mig inte att falla ihop. Tekniken funkade och på ett nafs var jag tillslut uppe på TOPPEN!!! Allt slog mig på samma gång, jag hade syrebrist och kunde inte hämta andningen. Lyckan över att jag hade klarat det fick mig också att börja gråta. Jag som knappt hade hunnit fatta andningen fick nu pågrund av lipandet ingen luft alls! Diego förstod detta och han tillsammans med en annan Guide fick nu tillbringa en minut eller två med att försöka få mig att kunna börja andas. När det äntligen var över och jag kunde andas på riktigt kunde jag äntligen tillsammans med Joseline ta in skönheten av denna vackra vulkan och utsikten på landskapen som omringade, helt otroligt! Sedan kunde jag vandra ner från vulkanen otroligt stolt! Bilder från Cotopaxi. Cotopaxi är 5897m högt. Det är den högsta höjden jag varit på än så länge. Enbart 50% av alla dom människor som varje åt försöker bestiga vulkanen lyckas och dom som tyvärr måste återvända återvänder nästan alltid pågrund av att dom fått höjdsjuka. Att utföra fysisk aktivitet på denna höjden får dig att må fruktansvärt dåligt och tillslut svimmar du och spyr om du inte går ner några 1000m. Jag har efter min Sydamerika resa och många vandringar i alperna förstått att höjden inte påverkar mig. Huvudverk på sin topp liksom, jag är lyckligt lottad. Så för mig bar bestigningen enbart en fysisk utmaning och jag är så glad att jag gjorde det. Men jag kommer aldrig göra det igen! Never ever! Det var allt för denna resa och den otroliga kontinenten Sydamerika ❤️❤️❤️

Både jag och Märit var sjukt sugna på att åka till galapagos öarna, men jag trodde verkligen inte att jag skylla ha råd till det. Men jag och Märit lyckades göra en liten budjet resa till galapagos. Vad vi gjorde var att vi bokade sista minuten flygbiljetter tur och retur för bara 2500 kr vilket är sjukt billigt. Sedan bestämde vi oss för att boka boende och aktiviteter på plats för att förhoppningsvis få bättre pris på det med. Galapagos består av jätte många öar, men vi valde att bara besöka två av dom. Första stopp, santa cruze, vilket är en av de största öarna. Vi landade på flygplatsen som ligger längst åt norr på ön och samhället ligger längst söderut så det var två timmars bussresa som väntade. På bussen hittade vi svensken Johan som vi började prata med. Johan hade lämnat Sverige bara två dagar tidigare så han berättade om vädret, skandaler och nyheter, men det bästa av allt var att Johan hade med sig en påse med blandgodis! Nu efter mina långa resor till andra delar av världen så vet jag att vi i Sverige har VÄRLDENS bästa godis! när vi kom fram till staden på ön santa cruze var det dags för mig och Märit att försöka få tag på ett boende, men det var lättare sagt än gjort och ett tag ångrade vi nog att vi inte beställt boende innan. Men efter ett tag fick vi tag på ett super bra boende hos en äldre man som gav oss ett rum och lät oss låna hans kök, för att få ner kostnaderna lite hade vi nämligen med oss mat från fastlandet som vi kunde tillaga. På galapagos har man ingen tid att förlora så på kvällen åkte jag, Märit och Johan på upptäcksfärd till reservatet El Chato. El Chato är ett reservat där dom otroliga sköldpaddorna giant turtle kan gå runt fritt och skyddade från faror. När jätte sköldpaddorna är bebisar är dom bara 5 cm långa och väger bara några gram men ju äldre dom blir ju större blir dom. Den äldsta jätte sköldpaddan som man känner till var lonesome George som föddes 1910 och dog 2012, George vägde  400 kg. Vi såg jätte många sköldpaddor i reservatet minstingen är bara 25 år medan dom två lite större är hela 50-75 år.  Dag två gick vi på en väldigt lång promenad till tortuga bay. Tortuga bay är en av dom större vita stränderna som finns på galapagos. Man kan inte direkt bada här för strömmarna är för starka men man har stor chans att få se olika djur som rockor, hajar, marin iguanas och olika fåglar. Vi såg endast marin iguanas. Marin iguanas är en av mina personliga favoriter av dom många djur arterna som man kan hitta bara på galapagos öarna. Det är en stor ödla som bor på land men äter alger från havet, altså är det den ända ödlan som kan vistas i havsvatten.  Den tredje dagen åkte vi till nästa ö, san Cristobal. Samhället på san Cristobal var lite mindre än samhället på santa cruze, så det var lätt för oss att hitta boende. Så fort vi gick av båten så fick vi napp, en medelålders man ville hyra ut sin lägenhet till oss för en relativt billig summa så vi tackade glatt ja. Ett par dagar tidigare hade vi träffat det svenska paret Moa och Robin som hade berättat om en strand på san Cristobal som  hette la loberia beach. Enligt dom var stranden verkligen värd att besöka så vi spenderade resten av eftermiddagen där. Moa och Robin hade absolut rätt om stranden la loberia och än idag är det den upplevelsen från galapagos som jag kommer ihåg starkast. På stranden bodde en koloni med sjölejon som var såpass vana vid människor att man kunde vara bara 1 m från dom utan att dom brydde sig. Man kunde även snorkla där och se hur snabbt och smidigt dom rörde sig i vattnet. Vi hade också turen att se många havssköldpaddor på stranden så verkligen timmen upp . På eftermiddagen så var jag under ett tillfälle ensam i vattnet då en ung, ensam och lekfull sjölejons hona började leka med mig. Jag blev helt vettskrämd! Hon cirkulerade runt mig och försökte ibland bita mig i tårna. Dagen efter när jag visade en film på hennes beteende för min dykar guide berättade han för mig att hon bara ville leka och att sjölejon är som hundvalpar. Så hon ville bara nafsa lite.  Så andra dagen på san Cristobal så åkte jag och Märit på en båtutflykt. Jag gjorde två dyk vid dyk platsen kickers rock och Märit snorklad. Det var ett fint dyk, jag såg bland annat så kallade örnrocka.  Sista dagen på san Cristobal bestämde vi oss för att åka tillbaka till la loberia stranden för att vi helt enkelt tyckte att den var så sjukt bra! Senare på eftermiddagen åkte vi tillbaka till santa cruze igen och åt middag med Moa, Robin och Johan.  Dagen efter bestämde sig Märit och jag för att åka på ytterligare en båttur till ön santa fee. Santa fee är en väldigt liten ö som ingen bor på men det finns många fina dykar ställen utanför ön. Det var en mysig dag men bad, snorkling och fiskning. På just denna båt hittade även Märit sin nuvarande pojkvän Tomer, love in first sight!  Vår näst sista dag på galapagos var det dags för Gordon rocks, dyk platsen på galapagos som är känt över typ hela världen! Yey! Vi hade sån tur att vi hittade en båt som erbjöd ett dyk vid Gordon rocks för mig och ett så kallat Discovery dive för Märit. Dyket Blev absolut precis vad jag hade tänkt mig, jag såg ett stim av hammarhaj, Eagle ray, havssköldpadda och mycket, mycket mer.  Den kvällen gick jag Moa och Robin och käkade på fiskmatknaden, det var hur gott som helst! Men dagen efter var det tyvärr dags för oss att lämna paradis öarna galapagos.  Jag ångrar inte en sekund att jag åkte till galapagos, det var verkligen något annat än det vanliga. Galapagos national park och marin reserve försöker dra ner på turismen på galapagos eftersom att naturreservatet börjar förstöras. Så snart kommer det inte gå att göra budjet resor till galapagos mer och man kommer inte kunna vistas på öarna utan en personlig guide. Vilket är både bra och dåligt antar jag, för galapagos är verkligen för vackert för att förstöras men backpackers kommer inte kunna besöka galapagos i fortsättningen om dom ändrar reglerna.. :(  Puss och kram 

Hej alla som har följt min reseblogg undertiden som jag varit borta i Sydamerika! Nu är tyvärr Äventyret slut och det har varit helt otroligt, jag är så glad att jag valde att resa till Sydamerika. Kontinenten har så otroligt mycket att bjuda på och jag tycker att alla ska försöka ta sig dit och se allt det spektakulära man kan se där med egna ögon. Det var längesedan jag bloggade nu och det är mycket som jag har gjort som jag inte lyckats berätta för er. Efter att jag vandrat inka leden så insåg jag att jag bara hade en månad kvar i Sydamerika och jag hade fortfarande såååå mycket som jag ville göra så jag var tvungen att skynda mig helt enkelt.. Men jag ska snabbt som tusan berätta för er om min sista tid i Peru! Först upp, Colca Canyon. Colca Canyon är världens högtbelägna Canyon på ca. 4.900m över vattenytan. I denna Canyon skulle jag ut på en tre dagars trek vilket jag var exalterad över men ändå inte så taggad inför... Innan inka leden hade jag förberett mig många dagar men inför Colca Canyon bara några timmar, jag hade fortfarande ont i mina ben från inka leden och jag var trött efter min 8 timmars busstur från Cusco till Arequipa, men jag hade ingen tid att förlora. Min härliga grupp bestod av, två tyskar, en australiensare, en Britt med hennes svenska pojkvän (tummen upp) och guiden Peppe. Första dagen åkte vi från Arequipa till platsen där vi skulle börja vandra med ett stop på vägen för att kolla på kondurer, vilket är en jätte stor as ätande fågel. Vi såg jätte många, jätte stora fåglar på exakt samma ställe. Här fanns ett litet utkikstorn med kikare och en kiosk och några stånd där byborna sålde sina handstickade tröjor, allt kändes såååå fejk.. Jag förstår inte hur vi turister kan bli så sjukt grundlurade ibland, vi får höra att kondurer är svåra att se och utrotningshotade. Börjar man inte tro att något är fel när man helt plötsligt ser typ 15 st cirkulera över ett uppbyggt utkikstorn då? Vi gick inte på det och frågade Peppe vad det var som drog dit alla kondurer. Han berättade för oss att varje månad puttar byborna ner en åsna för stupet på 2000 m som kondurerna kan äta av, på så sätt stannar dom och byborna tjänar pengar på turism. Tragiskt! Jag ångrar att jag gick ut ur minibussen och kollade på fåglarna. Men iallafall, efter fågeltittningen började vi vandra. Första dagen var det bara nerför så det var en lugn och härlig dag. När vi kom fram till vårt kamp på botten av Canyonen blev det alpacka gryta med potatismos och kortspel! Andra dagen vaknade vi tidigt, åt pannkakor, packade väskorna och började vandra igen. Under dagen skulle vi gå igenom Canyonen och kolla på den vackra naturen här och det var verkligen vacker natur. Klimatet i canyonen var varmt och helt vindstilla så här växte massor med frukt och vi fick smaka på äpple, apelsin och granatäpple! Jätte gott!  Sista dagen var det dags att klättra sig ut ur canyonen  igen, så fyra timmar uppåt väntade. Våran australienska vän från gruppen sa hell no och hyrde  två åsnor, en till sig själv och en till sin 14 kg tunga väska. Jag fruktade att jag skulle få se en stackars åsna dö denna dag för det var banne mig inte en lätt promenad upp för Canyonen och australiensaren var ingen liten tjej.. Men åsnan var en stark rackare och klarade det (y) vilket var en lättnad, att vissa människor är lata bacon ätare ska inte en stackars åsna behöva dö för.   Colca Canyon var en fin upplevelse med mycket fin natur! Bilder från Colca Canyon. Nästa stop var Ica, hocuchima. Stoppet här var väldigt kort men väldigt roligt för här kunde man åka sandboarding! Och det var mycket vackert! Bilder från Ica. Efter Ica blev det snabba stop i Perus huvudstad Lima och Mancora för att återförenas med fina vänner däribland Niklas, tillsammans lämnade vi Peru och begav oss in till Ecuador där vi separerades vi igen för nu var det dags för mig och Märit att åka till Galapagos öarna! Vilket var en av mina högsta drömmar och något som jag verkligen ville göra undertiden som jag var i sydamerika! Det enda problemet var att galapagos var väldigt dyrt så varken jag eller Märit visste om vi skulle ha råd att besöka öarna. Men vi lyckades hitta ett sätt att göra galapagos på en låg budjet. 

Förstår att ni alla väntar med spänning på att få höra om min och Niklas inkaleds vandring... Det var helt OTROLIG!!!  Okej så det började med att vi dagen innan vår vandring fick en genomgång om hur allt skulle gå till. Vi träffade vår guide Pavan som berättade för oss vad vi skulle ta med oss. Pass, sovsäck, liggunderlag, poncho, jacka, varma kläder, mössa, vantar, ullesockar, hiking skor, ficklampa, handduk, toapapper, vattenflaska, solskydd, insäktsspray, snacks och kamera... Och allt detta skulle vi få bära själva på våra egna ryggar... Jag förstod direkt att detta skulle bli en utmaning för mig, så för varje liten grej jag stoppade ner i min ryggsäck tänkte jag en extra gång, behöver jag det verkligen? Det visade sig att jag packade lättast av alla i min grupp, av 8 personer så bärde jag på minst, enbart 14 kg, Niklas bärde 18.  Dagen efter var det dags! Vi blev upphämtade på vårt hostel kl 6 på morgonen och begav oss till staden ollantaytambo som ligger i sacret valley. Där började vår vandring på 4 dagar skulle vi nu vandra 45 km på vägar som inka befolkningen hade byggt för 500 år sedan.  Min grupp bestod av mig, Niklas, Andreas, Tobias, Tobias, Signe (alla vältränade 20 åriga danskar) och dom 45 åriga tyskarna Ruben och Ines. Förutom guiden Pavan så hade vi med oss en kock och 8 andra porters. En porter är en lokalbo som tjänar pengar på att varje vecka bära 30 kg på ryggen genom hela inka leden för att vi turister ska kunna genomföra vår vandring. Dom bär tält, mat och alla små prylar som vi helt enkelt inte behöver bära. Tur nog! Förr i tiden hände det att en Porter värde på mer än 60 kg men nu finns det en lag som ser till att dom inte bär på mer än 30, för att underlätta för deras ryggar. Första dagen var ganska lätt, vi gick lite upp och ner på bra underlag och vi promenerade enbart på 2000 m höjd, vi tog ofta Pauser och njöt av den fina naturen längs vilcanota river valley. Längs med hela inka leden så finns det inka ruiner. Ni förstår när brev skulle levereras från cusco till Macchu Picchu så fick det inte ta 4 dagar som det gjorde för oss, det måste ske på timmar.. Så en Porter började springa från Cusco sedan gjorde lämnade han över leveransen till en ny Porter som stod och väntade på honom vid ett av inka byarna. Halvvägs fick vi en underbar lunch och vid 5 tiden var vi framme vid vårt camp, wayllabamba camp som befann sig på 2980m höjd. Vår hajk under första dagen var 11km lång och tog oss 6timmar. Andra dagen var en riktig utmaning, denna dagen skulle vi klättra från 2980 m höjd upp till 4215 m höjd. Japp, klättra. Nästan hela inka leden består av trappsteg, men inte dom 20cm höga jämna trappstegen vi har hemma utan vissa är höga, vissa låga och alla ojämna. Denna hajk måste göras under dagtid när solen är uppe så senast kl 2, 3 måste man ha nått toppen för att sedan kunna vandra 3 km stupt neråt innan vi når vårt camp för natten. Hela denna dagen är väldigt suddig för mig, för det var så jobbigt. Många gånger undertiden som jag vandrade så tänkte jag "jag vill bara dö, ta mig här ifrån" men nu mins jag bara dom bra delarna och hur stolt jag är över mig själv. Jag delade upp hela vandringen i 3 delar så vandrade jag en del i i taget i ett långsamt tempo och när jag gjort en tredje del så tog jag en paus. Sedan gjorde jag en tredje del till och när jag visste att den var klar så visste jag att det var lättare att fortsätta klättra uppåt och avsluta min sista tredjedel, än att gå tillbaka. Jag tror att detta var det bästa sättet för mig, jag hittade ett tempo som gjorde mig riktigt anfådd och trött men som ändå tillät min kropp att få tillräckligt mycket syre för att fortsätta. Och sedan var det bara att gå och inte tillåta sig själv att stanna förrän en tredjedel var gjord.  När man väl nådde toppen så blev det nästan värre. Nu skulle vi klättra neråt och det var kallt och regnigt. Stentrappan var genomvåt så jag ramlade hela tiden. Jag som trodde att jag vunnit när jag väl kom till toppen behövde nu gå i 2 timmar till kall, våt och super hungrig.. Alla känslor slog till på samma gång och jag vandrade ensam, svag och gråtandes till vårat camp. Där fick jag äntligen mat och blev på bättre humör och kvällen tillbringades med koka-te och kortspel. Hela andra dagen bestod av 10 km vandring och tog 7 timmar.  Den tredje dagen var en riktigt bra dag, denna dagen skulle vi få vandra på olika underlag, vi skulle vandra förbi inka ruiner, laguner och djungelskog. Vi vandrade någon timma sedan tittade vi på en inka ruin i en halv timma, sedan vandrade vi ett par timmar till och kollade på en till. En mycket härlig förmiddag och vädret var på topp!  Bilder från inka ruinerna, pacaymayo, sayacmarca och phuyupatamarca. Efter inka ruinerna åt vi lunch tillsammans och sedan fortsatte vår vandring tillsammans genom wiñayhuayna skogen. För att sedan komma till vårt camp för natten. Efter middagen fick vi frivilligt gå och kolla på ytterligare en inka ruin som jag inte kommer ihåg namnet på. Bilder från inka ruinen.  Sist men inte minst sista dagen var det dags att se "den förlorade staden av inkas, Macchu Picchu". Kl. 3.20 på morgonen vaknade vi upp, packade våra ryggsäckar och började vandra mot Macchu Picchu, vilket skulle ta oss 2, 3 timmar. Macchu Picchu är ett av världens underverk och helt magiskt vackert. Mellan bergstopparna Macchu Picchu och huayna Picchu ligger den största och mest spektakulära inka ruinen som man någonsin hittat i sydamerika. Staden byggdes på 1300, 1400  talet på förmodligen den sista inka kungen Pachacutecs begäran. När Pachacutec dog och inka befolkningen förstod att spanjorerna skulle ta över området lämnade befolkningen i macchu picchu som bestod av ca. 1000 personer sin älskade stad och begav sig till cusco. Innan dom lämnade stade så blockerade dom de två vägarna in till staden. En av dom vägarna var den inka leds väg som jag tog in till staden. Efter att spanjorerna tagit över området förstörde dom alla inka städer som dom kunde hitta men som tur var hittade dom aldrig Macchu Picchu eller någon av dom andra inka ruinerna som jag såg när jag gick inka leden och därför är dom så välbevarade idag. Inka befolkningen höll Macchu Picchu gömd och pratade aldrig om staden i generationer så sakta men säkert försvann vetskapen om Macchu picchus existensen helt.  År 1911 befann sig en professor från yale universitet, Hiram Bingham i området runt Macchu Picchu för att han letade efter Cochabamba, en förlorad inka stad som skulle befinna sig i området runt cusco. En familj som bodde i sacret valley berättade för honom att dom kände till en inka ruin uppe i bergen ett par dagars vandring från familjens hus och tillsammans med en 5 årig pojke som guide begav sig Bingham och hans team på upptäcktsfärd. Jag tror aldrig att Bingham förväntade sig att hitta vad han hittade när han väl kom fram till staden Macchu Picchu. Binghams upptäckt blev en världsnyhet och hans bok "the lost city of incas" blev en bästsäljare. Sedan 1911 har inka ruinerna Macchu Picchu tillhört Yale universitet och massor av olika teorier till stadens existens har funnits sedan dess, men något man kom fram till var att detta inte var staden  Cochabamba som Bingham först letade efter eftersom att spanjorerna hittade den staden och Macchu Picchu var helt orörd. Sedan bara 10, 20 år tillbaka så har Macchu Picchu överlämnats till Peru och sedan dess har turister börjat släppas in i området. Sedan ett år tillbaka har jag själv läst på om denna otroliga stad så jag kan babla på i timmar om Macchu Picchu! Och det ända guiden kunde mer om än jag var hur man tog sig runt i staden, som är full av små gator och hus.   I flera timmar gick vi runt i Macchu Picchu och bara beundrade staden. Bilder från Macchu Picchu.  Efter Macchu Picchu tog vi bussen ner till staden under Macchu Picchu, som har samma namn men som är uppbyggd bara för att göra det lättare för turister som vill se Macchu Picchu men som inte kan gå inka leden. Där åt vi lunch med vår grupp och senare på kvällen tog vi tåget tillbaka till cusco. Denna upplevelse är en av dom mäktigaste jag gjort i hela mitt liv och jag tipsar alla att göra detta, men ni måste skynda er eftersom att Macchu Picchu ska stängas ner om mindre än tio år och kommer bara kunna ses på avstånd från en utkiksplats. Puss och kram

Nu har jag precis spenderat 9 dagar i inka huvudstaden Cusco i Peru. Inka befolkningen befann sig längs med Anderna som sträcker sig från Colombia genom Peru, Bolivia, Argentina och Chile. Så varför just Cusco blev inka huvudstaden är för att det är precis i mitten. I mitten från norr till söder och i mitten från kusten i väst och amazonas i öst. Cusco är en väldigt häftig stad, den består av fina gamla byggnader (inga inka ruiner dock), fina parker och massor med kaféer och restauranger.  Men runt omkring Cusco kan man verkligen hitta spår av inka befolkningen! En dag åkte jag och Märit till Sacret valley, alltså den heliga dalen på svenska. Här kan man se många inka ruiner, det var helt fantastiskt vackert!  Först åkte vi till den gamla inka staden Pisac. Pisac var placerad högt upp på ett berg. Ni förstås inka befolkningen ville bo på bergen för att ha bra sikt över dalarna för att upptäcka fiender i tid och för att vara så nära naturen som möjligt. Naturen, bergen, himmelen, solen och floderna var deras gudar och man ville vara så nära som möjligt. Som ni ser på bilderna så var staden uppbyggd med terasser, terrasserna hade 2 olika funktioner för det första så såg dom till att staden stannade på plats. När man bygger en stad utav sten på ett berg så är det lätt att hela staden ramlar ihop när det regnar (vilket det gör väldigt mycket här) för att det blir lerigt. Så med hjälp av terrasserna så kunde man bygga upp ett vattenfiltrings system som ser till att vattnet försvinner igenom terasserna och ut ur staden utan att förstöra den. Terrasserna består av först ett lager av stora stenar, sedan ett lager av små stenar, sedan ett lager med sand och sist ett lager med jord. Terassernas andra uppgift var att ge befolkningen en yta att odla på. Eftersom att Peru är så bergit så finns det inte tillräckligt platta utrymmen att odla på och dessa områden blir ofta överfyllda med vatten. Så man behövde alltså hitta en lösning för att kunna använda bergerna som odlings områden också, och lösningen på det blev terasserna.  Bilder från Pisac. Efter Pisac så åkte vi vidare till inka ruinerna ollantaytambo var byggt lite annorlunda. Ollantaytambo hade färre terasser och man hade börjat bygga den från marken och upp mot berget istället för en bit upp på bergstoppen.  Bilder från Ollantaytambo. I Cusco tillbringade jag mycket tid till att gå på museum. Jag hade hört att Cusco skulle ha några dom bästa i hela Sydamerika. Att man kunde lära sig mycket om inka historien och att man kunde se mumies. Men antingen så var ryktena falska eller så hittade jag inte rätt museer helt enkelt... Vi var på museet museo histórico regional som var lite intressant. Jag lärde mig inget nytt om inka befolkningen men jag fick se lite olika djur som hade levt i Sydamerika som inka befolkningen hade jagat men som nu dött ut. En av djuren påminde mer om något som levt under dinosaurietiden än vår tid, den var som en storsköldpadda fast snabbare och med längre svans och den vägde 1 ton.. Helt sjukt!  Resten av mina dagar i cusco spenderades med att byta hostel 3 gånger, wild Rover, loki och millhouse för att få lite omväxling och för att möta upp med många vänner som man träffat tidigare på resan. Festerna här i cusco är några av dom bättre i Sydamerika! Vi jag haft skit kul! En annan viktig sak som vi skulle göra i cusco var att vandra inka leden. Något vi bokade för ca. 7 månader sedan och som jag sett så mycket fram emot att få göra. Inka leden är en vandringsled som sträcker sig från Sacret valley till staden Machu Picchu, the lost city of inkas. Men mer om inka leden i nästa inlägg.   Puss och kram

Efter att ha kommit tillbaka från amazonas tillägnade jag en dag extra i la Paz med shopping med bästa Märit! Så efter 6 timmar av shoppande på marknaden i la Paz gick vi till postkontoret och skickade hem 8 kg av alpacka till Sverige. Så snart har pappa en mycket stor leverans att hämta! ;) Dagen efter åkte jag vidare mot den bolivianska staden Copacabana som ligger vid sjön Titikaka. Ända sedan jag började planera inför min resa till Sydamerika så har denna sjön varit en dom upplevelserna som jag sett mest fram emot. Alla ni som såg programmet Kjelles matresa som gick på tv för ett halvår sedan kanske såg när han besökte just denna sjön Titikaka, mycket det som fångade min nyfikenhet om både sjön och Sydamerika. Sjön titikaka är världens högst belägna sjö, lite coolt. När jag kom till Copacabana senare på eftermiddagen så mötte jag 3 israeliska tjejer som skulle ut till ön Isla del Sol. Isla del Sol är en av dom mest populära öarna i Titikaka, på den Bolivianska sidan. Så jag hoppade på samma färga och åkte med dom. Ön var verkligen jätte vacker med smala stengator som var fulla med åsnor som bar mat, dryck och packning till byn som låg på toppen av ön. De flesta turister som åker hit spenderar en natt på ön, men jag tänkte att en dag räckte och tog kvällsfärgan tillbaka till Copacabana. Bilder från ön Isla del Sol. Dagen efter åkte jag vidare över gränsen till Peru och staden Puno. Från Puno skulle jag göra en två dagars tur till halmöarna samt två andra öar i Titikaka med övernattning hos en lokal familj på ena ön. Såg jättemycket fram emot denna upplevelse! Dagen efter var det dags! Jag blev upphämtad på mitt hostel på morgonen och så begav vi oss mot hamnen. Här hade vi några minuter på oss att att köpa gåvor till den familj som vi skulle bo hos under natten, jag köpte matlagnings olja och mjöl. Sedan hoppade vi på vår båt. Första stopp var en av halmöarna. Historien bakom halmöarna är att befolkningen som bodde runt sjön Titikaka, nämligen Uros befolkningen byggde sina hem på flytande öar för att fly från inka befolkningen när dom invaderade området på ca. 1400 talet. En av männen som bodde på ön som vi besökte visade oss hur dom hade byggt halmöarna. Så först åkte dom till "sjökanten" där kan man hitta träd som slagit rot på botten av sjön på väldigt grunt vatten, sedan tar dom och hugger loss rötterna från botten och då börjar rötterna flyta. Sedan drar dom rötterna dit som dom vill börja bygga sin ö sedan måste man binda ihop rötterna med rep och sedan fixa ett ankare i varje hörn av ön. Ankarna är vanliga stockar som man bankar ner i havsbottnen för att få ön att stanna på plats. Lossnar ankarna och befolkningen vaknar upp i Bolivia får dom stora problem... Sedan lägger man flera lager av vass på ön, jag vet att jag kallade ön halmö innan och jag vet faktiskt inte varför det heter så men det är inte halm utan vass, rätare sagt Totora vass om det säger någon något. Totora vass är inte som vassen vi har i Sverige utan mycket, mycket större och den går att äta så den har inte bara gett Uros befolkningen en möjlighet att fly krig med inka befolkningen den har även räddat dom i hungerkriser. Efter att man lagt några lager av Totora vass kan man alltså bygga hus och bo på ön. Bilder från ön, första bilden visar perfekt hur man bygger en halm(vass)ö. Efter besöket på ön var det dags att åka vidare mot ön  Amantani. Här fick vi träffa våra familjer som vi skulle få bo med. Jag och en tjej från Schweiz fick dela rum hos en mycket snäll och stor familj, mamma Basilja, pappa Elias, 12 åriga sonen Edsson, Elias bror med fru och Elias pappa. Förutom att vara med vår familj så träffade vi resten av turistgruppen vid två tillfällen första tillfället så skulle vi promenera i hela 1 timma upp till toppen av ön, till templen pachamamma och pachatata. Här skulle vi be till mamma jord om vackert väder, bra skörd och sånt. Så vad man gjorde var att promenera 3 varv runt templen och sedan lämna 3 kokalöv samtidigt som man önskar sina önskningar. På kvällen vad det disko! Våra mammor klädde oss i traditionella kläder (för att göra oss fina för pojkarna, vet inte hur mycket finare jag blev dock...) traditionella kläder för kvinnor är en vit blus med virkade blommor på, färgglad stor kjol, färgglatt bälte och sjal på huvudet. För männen, poncho och färgglad virkad mössa. På diskot spelades traditionell musik och man dansade traditionell dans. Mycket enkel att lära sig, inga steg och sånt. Man bara hoppar runt i en ring och svänger lite med sin kjol, fast följer fortfarande männen såklart, finns väll ingen dans där man ska följa kvinnan.  Bilder från vårt Amantani disko. Dagen efter sa vi farväl av vår familj efter frukost och begav oss till en annan ö som hette Taquille här gick vi runt och kollade på ön och befolkningen. Japp kollade på befolkningen, det fanns verkligen något att kolla på här. Man är ju van vid att kvinnorna går runt i traditionella kläder, blus, kjol och det men på denna ön hade även männen traditionell klädsel. På benen hade dom svarta pösiga byxor, sedan vit blus som kvinnorna, vid midjan hade dom samma färgglada bälte som kvinnorna men på huvudet hade dom en virkad mössa och denna mössan är väldigt viktig för att visa sin status. Så mönstrad mössa Med vit topp är en mössa för ogifta, om man har "mösstoppen" hängande rakt bak så har man inte hamnat i puberteten ännu, man är alltså ett barn som inte ännu bryr sig om tjejer. Samma mössa men "mösstoppen" hänger på vänster sida betyder att man är singel men att man är redo för att träffa någon och letar helt enkelt. Samma mössa men "mösstoppen" hänger på höger sida betyder att man har flickvänn/sambo. För att få gifta sig på ön så måste man bo ihop i 3 år för att testa om man fungerar ihop helt enkelt, ungar är icke tillåtet förrän efter äktenskap och skilsmässa är inte heller tillåtet. En mössa som är virkat helt färgglatt betyder att man är gift och hatt betyder att man är gift och ledaren över sin by. Japp mycket att tänka på om man vill bo här, "flörtar han med mig? men vänta han har mössan på höger sida, eller va, var det vänster eller höger som var singel, shit vi chansar....." typ det scenariot jag har i mitt huvud. På ön åt vi även lunch, jätte god fisk från Titikaka sjön! Den var underbar! Bästa fisken jag haft i Sydamerika! Nu för tiden har befolkningen på öarna fått tag på radio och tv. Så nu kan även dom se på film och lyssna på musik. Detta har lätt till att dom har fått favorit skådespelare, artister och politiker. Så nu döper befolkningen sina barn efter sina idoler haha tycker detta är super kul! Så på ön Taquille finns det nu barn med namnen Shakira, Obama och Brad Pitt! Haha! Bilder från Taquille. Efter ön Taquille drog vi tillbaka till Pubo, där åt jag alpacka på en restaurang (har bara ätit lama innan men detta var sååå mycket bättre) sedan tog jag bussen till Cusco!  Puss och kran  

För att ta sig från La Paz till Amazonas regnskog så måste man flyga. Så trotts mitt tillstånd tvingade jag mig upp på morgonen och iväg till flygplatsen. När det var dags för mig att gå på mitt flyg så säger dom att det kommer vara så mycket turbulens under flygningen så att dom inte kan ta med mitt bagage med samma flyg men att det skulle landa med ett annat flyg senare på eftermiddagen. Jag kände mig ganska lugn och klev på planet. Vad jag inte visste var att detta skulle bli min värsta flygresa på länge. Planet var väldigt litet, vi var kanske bara 40 passagerare. Det gjorde att planet inte kunde gå speciellt högt utan höll sig vid molnen. Alla har säkert känt att man får lite turbulens när man flyger igenom ett moln på vägen upp så var min flygresa i 50 min....  Senare på eftermiddagen åkte jag till flygbolagets kontor för att hämta min väska men den var inte där... Senare ikväll sa dom, men senare på kvällen var den fortfarande inte där! Dagen efter skulle jag åka ut i djungeln kl 8 på morgonen och vara utan civilisation i 3 dagar, PANIK!!! I mina ända kläder, långa svarta byxor och t-shirt sprang jag runt i 40 graden som en dåre mellan flygbolagets kontor och resebolagets kontor för att hitta en lösning.  Efter mycket svett och tårar fick jag resebolagets att flytta fram tiden för upphämtning så att vi kunde åka till flygplatsen för att hämta min väska innan vi åkte till Amazonas. Jag fick även flygbolaget att inse att jag skulle bli sjukt arg, ledsen och förbannad om inte min väska var på första flyget till Rurenabaque dagen efter som dom lovat. Relativt närvös gick jag och la mig den kvällen, smutsig, svettig, Salmunellig och trött och bad till alla gudar som finns att jag inte skulle behöva åka till regnskogen utan extra ombyten, tvål,tandborste,  bikini, handduk och allt allt annat...  Dagen efter åkte jag tillsammans med min trevliga grupp som bestod av sju britter och en amerikan till flygplatsen för att förhoppningsvis hämta upp min väska. När bussen med väskorna på äntligen körde in på flygplatsen lilla "parkeringsplats" ser jag den ligga på taket. Underbart! Äntligen släppte allt, jag behövde inte åka till djungeln utan packning, jag hade allt! Nu kan äventyret börja! Vi körde in på en liten grusväg omringad av djungelskog och landskap där kor och hästar betade, nu var det bara framåt i tre timmar på en jätte  guppig väg. Ju längre vi körde på vägen desto mer vatten började det bli och ju mer vatten det började bli desto mer djurskelett såg vi på vägen. Våran chaufför berättade att det är slutet av regn säsongen och landskapet är fullt av vatten och då finns det inte mat till alla djuren. Att passera 30, 40 skelett från djur på tre timmar och veta att dom dog av svält är ingen rolig upplevelse samtidigt passerar man kossor, hästar och getter som är nära döden. Jag började nästan gråta. Såg en sengångare på vägen. Efter den hemska bilfärden var det dags att hoppa på var båt vilket var en stor trä kanot typ och bege oss ut på floden i några timmar. På floden kan du se massor av olika djur, rosa delfiner, krokodiler, pirajjor, anacondor, apor och massa massa fåglar! Så under dom tre första timmarna på floden såg vi delfiner massa fåglar och en flock av Howler apor. Små snabba krabater som hoppar upp på båten och snor det du inte håller hårt i.  På kvällen var det dags för solnedgång och den var verkligen vacker. Vi hade dock blivit varnade om mycket mygg i skymningen så vi tog på oss långa byxor, långärmade tröjor och massa massa mygg medel och begav oss till en bar som fanns I närheten av vårt camp.  Efter att vi sätt solnedgången var det som att en hel svärm kom ut från djungeln och vattendraget och åt oss hela. Vi var panikslagna. Fort in i båten, fort hem, fort in i middagssalen, stäng dörren, vi är fria... Det var hemskt.  Efter middagen var det dags att gå ut i helvetet igen, för vi skulle leta krokodiler. Krokodiler är aktiva på natten, så vi lös på vattenytan med våra ficklampor och bara efter 10 minuter fick vi syn på en krokodil bara 5 meter från oss. Våran guide styrde båten mot honom tills han bara var 20 cm från våran lilla kanot. Vi blev vettskrämda så klart, han var ju iallafall 3 meter lång och kunde lätt ta ett litet skutt in i båten. Istället simmade han under den och försvann i mörkret. Guiden Cocko skratta men vi hade fått nog av döds upplevelser för den dagen och ville åka hem till tryggheten. Dagen efter var det dags för ännu en  döds upplevelse, vi skulle på anaconda jakt. För att hitta anacondor måste man gå med stövlar i ett knähögt träsk och leta, lite skrämmande för man vill ju inte trampa på en. Letandet i träsket gav inget resultat så vi åkte vidare till en liten ö där vi kunde fortsätta letandet uppe i träd och under stockar men allt vi hittade var orm skinn. Efter en timmas letande på ön fick vi äntligen napp, Cocko hittade en 2 m lång anaconda. Jakten var över. En 2 m lång anaconda är inget hot för en vuxen människa dom är stora nog att äta fåglar, kaniner, råttor mm. Men i Sydamerika finns det två kända incidenter där människor blivit uppätna av anacondor, men dom har varit ca 7, 8 m långa. Den största ormen dom hittat i området runt Rurrenabaque var 6 meter, så absolut stora människoätande ormar finns i området.  På eftermiddagen kom vi till den delen jag mest sätt fram emot med denna resan, vi skulle få simma med rosa delfiner. Man kunde se delfiner hela tiden på floden så efter en liten stund av letande hittade vi två lekfulla delfiner. Denna upplevelsen kunde kanske ha varit bättre. Jag lyckades inte klappa dom och inte fick man några bra bilder heller men det var iallafall roligt och spännande! Vid solnedgången fiskade på pirajjor, jag har aldrig sätt pirajjor förut men nu vet jag att dom är små, snabba och har vassa tänder. Jag kan ju glädja min morfar genom att säga att jag fångade den första pirajjan och (förutom Cocko, guiden) flest pirajjor. Man fiskar dom precis som makrill, vilket jag gjort sedan barnsben. Dom engelska tjejerna frågade hur jag kunde fånga så många fiskar, då kunde jag stolt säga att jag var från den svenska kusten och fiskar varje sommar. Dom större fiskarna behöll vi för dom skulle kocken Carmen tillaga åt oss till middag. Pirajjans kött är vit och smakar jätte gott! Det finns inte så mycket kött på dom bara så mycket pill men lite mat. Nästa morgon vaknade vi upp till regn, massa regn. Ni vet sånt där nedfall som man vet bara finns i regnskogen. Vi hade egentligen tänkt att åka ut med båten och bada med delfiner men istället blev det att hänga i hängmattorna och snacka strunt hela förmiddagen. Det var väldigt mysigt dock, gillar hela min grupp starkt! Eftersom att det regnade så fick vi ett trevligt besök, krokodilen Fredriko. Fredriko är en 2,5m välmatad krokodil hanne som är lat nog för att jaga som vanliga krokodiler och besöker därför turisterna vid jämna mellanrum för att få sig en matbit. Våran guide Cocko är förmodligen den bästa guiden på jorden dock. När vi hittade anacondan blev han ledsen när turisterna i andra grupper insisterade på att hålla ormen och klämde den extra hårt om halsen. Nu ville han inte mata Fredriko eftersom att han tycker att även ifall vi som turister reser in i regnskogen ska djur och natur bevaras som den alltid har varit! Hejja Cocko!! Efter lunch var det dags att ta båten tillbaka till fastlandet där vi skulle möta upp våra 4WD bilar och bege oss tillbaka till Rurrenabaque. Dom dök aldrig upp dock....... På grund av att det regnat så mycket så har vägen som en gång fanns förvandlats till en lerpöl. Så bilarna som skulle köra nya turister till pampas området hade fastnat bakom en lastbil som satt helfast i leran. Så efter 3 timmars väntan med mer prat, kortspel och massa massa twix och snickers kom äntligen vår kära bil. Istället för 3 timmar hade det tagit den nya gruppen 6 timmar.. Vad vi inte visste var att för oss skulle det ta längre tid. Kl. 5 påbörjade vi får resa tillbaka till Rurrenabaque. Samma tid som vi egentligen skulle vara framme. I början när våran bil fastnade i leran  tänkte jag för mig själv, hur F.A.N ska vi lyckas ta oss till Rurrenabaque men varje gång lyckades våran UNDERBARA chaufför rädda oss ur leran. Han och dom andra chaufförerna sprang runt som galningar för att hitta stenar och stockar för att lägga under hjulen. Ibland samlades dom runt bilen som fastnat för att hjälpas åt att putta upp bilen ut leran! För att uppmuntra vår kära chaufför som jobbat många timmar utan mat och rast gav vi honom oreos kakor med jämna mellanrum. När vi varit ute på vägen i 6 timmar och bara var en mil från Rurrenabaque trodde vi att det var kört för våran del och att vi behövde sova i bilen. På vägen stod det två övergivna lastbilar som hade fastnat i leran. Lastbilschaufförerna hade förmodligen insätt att det var kört och övergivit sina fordon för att sedan promenera in till Rurrenabaque. Problemet var att den ena hade fastnat först och sedan hade den andra försökt att köra om och fastnat den med... Så det fanns ingen plats för våra bilar att passera.... Men våra chaufförer vägrade ge upp och gick ut i skogen med yxor, knivar, hammare ja allt dom kunde hitta och skapade en väg runt lastbilarna i skogen! Kl. 00.30 7 timmar och 30 minuter efter att vi påbörjade resan var vi framme i Rurrenabaque, hungriga, trötta men lättade att vi kunde sova i en säng och inte en bil. Många tack till vår grymma chaufför, vi dricksade honom väl och hoppas att hans fru hade middag till honom när han väl kom hem 17 timmar efter det att han börjat sin arbetsdag. Dagen efter åkte jag tillbaka till la paz igen! Amazonas var en grym upplevelse. Men jag tror att jag var väldigt lyckligt lottad som fick en grym guide som i stort sätt var född i djungeln och var amazonas Tarzan. Han kunde locka till sig djuren med läten och ibland förstod jag inte hur han kunde hitta alla aporna i trädkronorna. Jag hade också tur att få en mycket bra grupp med ännu en gång bara engelsktalade personer!  Puss och kram 

Nu har jag precis befunnit mig en vecka i Bolivias "vad många tror huvudstad" La Paz. Jag tänker inte ge mig in på det där med vilken stad som är Bolivias huvudstad, vissa sägen Sucre andra sägen La Paz. Beror nog mycket på vem du frågar...  Iallafall La paz är en mycket vacker stad som ligger i en håla omringad av berg. Enligt Google är La Paz världens mest högtbelägna stad på 3640m, men jag vet inte eftersom att Potosi i Bolivia ligger på 5100, men Potosi kanske inte räknas som stad. I la Paz checkade jag in på hostelet loki igen, samma kedja som jag bott på i salta och mötte upp med Niklas. Samma dag som jag kom till loki träffade jag Tom som jobbade som aktivitets ansvarig på loki. Han började prata om en tur dom skulle ha dagen där på. Han började med att säga order öl, ja öl är ju gott sa jag, gratis öl i 7 timmar med BBQ för 200 kr, intressant sa jag, och dom har valpar sa tom.... Jag var såld och nästa dag åkte jag och Niklas på beer and puppy tour. För att komma till  öl bryggeriet åkte vi ut ur la paz och ner i en liten dal där det fanns en liten by. Öl bryggeriet heter Saya och drivs av två kompisar som båda kommer från Bolivia. Först fick vi smaka ljus öl, sedan mörk och sist en som inte var "färdig bryggd" än. Så hela dagen var bara ljuvlig. Vi myste med valpar, käkade grillat och drack massor med öl. Vi hade en drink lek som hette "vad valpen än gör så dricker man" vi satte oss i en ring och la valparna i mitten. Om valpen går mot dig så dricker du, om valpen somnar, skäller eller kissar så dricker alla. Sötaste drinking leken jag någonsin spelat. Ett par dagar senare mötte jag upp Märit, som lämnat sin lägenhet och hennes jobb i Mendoza för att fortsätta resa. Tillsammans gick vi runt på stan och handlade varma kläder och souvenirer på marknaderna i La Paz 8 april = min födelsedag. Idag var det ingen vanlig dag för idag var det min födelsedag, hurra, hurra, hurra! Dagen började med att vakna tidigt för att äta frukost, efter frukost begav vi oss upp i bergen för idag skulle vi göra något som både jag och Märit älskar, rida. I gruppen var det bara jag Märit och en till svensk tjej som också var ridvan så det var en perfekt grupp och vår guide var super skön. Tillsammans skulle vi rida upp i berget devils tooth, därifrån kunde vi få se en bra utsikt över hela staden och berget var jätte fint. Att gå ända upp till toppen och tillbaka igen tog 4h och vi fick galoppera jätte mycket. Super kul!  Efter ridningen åkte vi tillbaka till hostelet och gjorde oss färdiga för middag och tillsammans med Niklas, en dansk, en belgare och 3 kompisar som jobbade på hostelet gick vi ut och åt middag. Självklart, steak med rödvin! Efter middagen var det dags för fest! Föst på hostelet sen på nattklubb... Dröm födelsedagen! Dagen efter var förmodligen en av dom värsta i mitt liv dock....  2 dagar tidigare hade jag käkat kyckling på ett gatustånd och denna kycklingen började nu ta ut sin rätt. Självklart hade jag känt av detta tidigare men ignorerat det och tagit lite tabletter. Choff över tänkte jag, men icke sa Nicke.. Denna kyckling innehöll vist salmonella och medan jag ignorerat min magont hade bakterien växt sig större och större. Så förmiddagen spenderades sängliggande i kramper och illamående. Tillslut fick jag uppsöka en doktor som gav mig svaret jag fruktade.. Du har salmonella. Så nu var det en vecka på antibiotika och vegetarian som gällde för Johanna.... Dagen efter satt jag sjuk och slö på ett flygplan till Rurrenabaque som ligger nordöst, nära gränsen till Brasilien. Här ska jag utforska en liten del av den massiva regnskogen Amazonas! Niklas är kvar i La Paz vi möts upp igen så fort jag kommer tillbaka.  Nästa inlägg är om Amazonas! Yey!!  Puss och kram!

Efter att jag varit i den argentinska staden Salta så åkte jag tillbaka till Bolivia för att börja mitt resande där. Första stop blev staden Sucre. Sucre är en liten mysig stad med bara 200 000 invånare men ändå säger några att detta är Bolivias huvudstad.  Dom första två dagarna i Sucre var lugna och underbara. Varje morgon käkade jag frukost på ett café med europeisk ägare så jag kunde äntligen få riktigt kaffe (alltså inte kaffe som redan innehöll massa mjölk och socker). Jag följde med två belgiska killar som jag träffat på hostelet upp till en utkikspungt där man kunde se nästan hela staden. Där träffade jag Aína och Thommy från min saltflats tur. Tillsammans  med dom två belgiska killarna gick vi alla till ett steak house senare på kvällen och käkade steak och drack rödvin. När jag trodde att min trevliga vistelse i Sucre var över började motgångarna..... I Bolivia finns det många gruvarbetare som arbetar hårt för sitt levnadsbröd. Deras arbetstillstånd är den värsta som människorna i Bolivia förmodligen kan ha. Bolivia är Sydamerikas fattigaste land så det är självklart att människorna här absolut inte har det bra och då har gruvarbetarna det förmodligen värst. Unga pojkar börjar arbeta i gruvorna för att det är det ända jobb dom kan få, dom tvingas arbeta 12h per dag förutom  på fredagar då jobbar dom 24h annars får dom inte åka hem under helgen. Arbetssäkerheten är inte bra, så många dör av explosioner, ras och liknande. Men klarar man sig tills man är 40 så ligger medellivslängden på 40, 45 år för gruvarbetarna. Så dom dör efter 25, 30 års arbete utan att få gå i pension eller uppleva sina barns barn. Som om inte det vore nog så är depressionen super hög så alla gruvarbetare jobbar fulla med munnen full av koka löv. Jag tycker fruktansvärt synd om alla gruvarbetare här och tycker att regeringen ska ändra på arbetsvillkoren. Det tyckte gruvarbetarna också och började därför strejka. Dom spärrade av alla vägar och tog krutet från gruvorna och hota regeringen att spränga hela vägen i lufter om dom inte ändrade villkoren. Detta påverkade tyvärr alla bussar till och från Sucre och jag var HELT fast i Sucre tillsammans med 100 andra backpackers. I tre dagar gick jag till busstationen och det ända dom sa till mig var att bussarna inte gick den dagen men att dom skulle gå dagen efter. Dagen efter, samma sak. Jag mejlade mitt resebolag bamba experience, dom meddelade mig om att regeringen har "fört en dialog" med gruvarbetarna, men att gruvarbetarna valt att supa sig fulla istället. Japp, allt var kaos!! Nu i efterhand har jag hört backpackers som tagit taxi till roadblocken, alltså där gruvarbetarna blockerat vägen. Bett gruvarbetarna att få passera, hittat en taxi till nästa roadblock, bett om att passera osv. En tjej hade varit tvungen att gå 1,5h mellan road blocken för att det inte fanns taxi. Japp, ännu en gång, kaos... jag fick efter många om och men tag på en flygbiljett till la Paz men fastnade i Sucre fyra dagar längre än väntat. Puss och kram!

Nu har jag precis spenderat en vecka i den argentinska staden Salta, ännu en argentinsk stad som jag har blivit kär i. Innan jag kom till salta så hade jag och Märit bokat in oss på hostelet loki, en kedja som finns lite överallt här i sydamerika. Men det ända som var skillnaden med detta loki var att det var gratis, japp gratis. Varför? Joo för att det är precis nyöppnat så för att få så många gäster som möjligt så låter dom det vara gratis ett tag. När jag kom till buss terminalen var det klockan redan 23.00 så jag tog en taxi och sa att jag ville till loki, taxichauffören buttrare lite men började köra. En halvtimma senare förstod jag varför.. Loki hostel låg låååångt ut på landsbyggden ca. En halvtimma från stan. Men detta gjorde mig ingenting, hostelet passade mig och Märit perfekt! Hostelet var stort med mycket yta, fotbollsplan, vollybollnät, läsyta med många hammockar och den största poolen jag har sett på något av mina hostel här i Sydamerika. Varje morgon gick en flock med kor förbi och eftersom att våra grannar var kor kunde man spela hur hög musik som helst. Om man nu ville in till stan kostar bussen 3 kr per väg och tar 40 min och dom går var 20 minut så inga problem.  Innan jag kom dit hade Märit redan hittat två trevliga israeler, or och sharrar så första dagen i salta åkte vi med dom in till stan. Inne i stan har dom en cable car som tog oss upp på den högsta kullen i salta och därifrån hade vi en bra utsikt över hela stan. Bilder från utkikspungten. Efter det gick vi vidare till MAM museum, ett väldigt intressant museum där dom berättade mycket om inka historia. Men höjdpunkten på hela museum vistelsen var att dom tyvärr hade 3  mummiesas. Ni förstår för inka befolkningen var naturen deras Gud. Så sol, berg, floder och månen var deras gudar och behövde dyrkas. Ett sätt att dyrka sina gudar på var att offra. Så en gång per år samlade man ihop dom vackraste barnen från dom olika "stammarna" runt omkring i inka riket, barnen var runt 6, 7 år. Barnen fick sedan gifta sig med varandra för att föra in deras familjer i en gemenskap och i flera dagar var det fest. Efter festen blev barnen klädda i vackra kläder och fick dricka tung alkohol tills dom somnade. När dom sedan vaknade var dom placerade långt hemifrån på berg som var runt 6.500 m höga där lämnades dom för att frysa ihjäl. Fruktansvärt hemskt men uppenbarligen var det var inka befolkningen trodde var rätt och barnens familjer sörjde förmodligen inte eftersom att det var en mycket vacker ceremoni. Tyvärr fick jag inte ta kort inne i museet så jag inga bilder att visa er, men dom är så välbevarade  eftersom att dom är frys torkade.  En annan sak vi gjorde i salta var att rida häst, något både jag och Märit älskar. Här i salta hade dom en tur som pågick i en dag, vi körde på hårt och beställde den turen. Vi blev upphämtade utav en bil tidigt på morgonen och åkte ungefär en timma ut på landsbygden till en  jätte mysig farm. Där fick vi frukost medans våra hästar blev fixade. I gruppen var det bara jag, Märit och en Britt som aldrig ridit häst förut så lagom stor grupp. Hästen jag fick hette Malambo och Märits häst hette  Bruja, vilket betyder häxa på spanska. Förmiddags turen gick lugn framåt, vi red runt bland tobaks plantager och fick galoppera en åt gången för att visa respekt för den lite rädda britten.. När vi senare kom tillbaka till farmen var det grillning på schemat. Men undertiden vi väntade på grillningen började människorna som jobbade på farmen prata om valpar, jag reagerade snabbt på ordet valpar och tillslut fick vi tillåtelse att träffa dom. Jag var i himmelriket!!!  8 st 34 dagars valpar!! Där tillbringade jag resten av eftermiddagen tills Märit ropade att jag var tvungen att komma och äta... Efter lunch var det dags för mer hästridning och tyvärr till vår förtjusning åkte britten tillbaka till salta så nu var det bara jag, Märit och vår guide, fabio. Så nu blev det fart på ridningen. Varje gång Fabio tyckte att vi skrittat för länge började han piska på våra hästar utan att vi var beredda  så att dom galopperade iväg i full fart! Vi hade jätte kul! Efter 6 timmar på hästryggen förstod vi att vi kanske tagit vatten över huvudet, efter att inte ha ridit regelbundet på flera år klarar min rumpa helt enkelt inte av att rida 6 timmar på en dag. Varken jag eller Märit kunde gå ordentligt på två dagar efter denna turen. Men det var värt det! Bilder från ritten. En dag gav vi oss ut på en riktig road tripp med en tjej från tyskland och en tjej från Indonesien. Vi åkte upp i bergen för att titta på vacker utsikt, vackra berg, floder och även ett berg som är känd för dess 7 olika färger.  Bilder från roadtrippen . vi åkte också till ännu en salar, Salinas grande. Denna saltöknen är världens 6 största, salar de uyuni är världens största. All salt som finns här i Salinas grande kommer från en vulkan istället för hav, den är 250km2 stor och här utvinns salt och litium för batterier. Bilder från Salinas grande. Efter en vecka i salta var det dags att ta farväl till Märit men vi ska mötas upp om en vecka igen i la paz. Nu befinner jag mig i Sucre, Bolivia. Niklas är i la paz så vi möts där om en vecka, undertiden som jag befunnit mig i salta har han varit just här i Sucre och läst spanska så nu förväntar jag mig att han ska vara riktigt duktig! Puss och kram